Att göra skillnad i världen

Report
Att
göra
skillnad
i världen
1
2
Att göra skillnad i världen
Sveriges sekulariseringsprocess har mer eller mindre varit en tyst
överenskommelse mellan staten och kyrkan. Båda sidor har de senaste
hundrafemtio åren så sakteliga skiljts från varandra i en tyst gemensam
förståelse av att vi har olika uppgifter. Kyrkan sköter det religiösa och staten tar
ansvar för samhällets övriga förvaltning.
Att kyrkan varit den idébyggande institution som skapat grunden för landets
skola, sjukvård och sociala trygghetssystem förnekar man inte, men man menar
samtidigt att detta faktum inte har någon egentlig betydelse i dag. Kyrkan och
staten har helt enkelt tillsammans odlat en gemensam historieskrivning som
legitimerar den uppdelning mellan kyrkan som religiös institution och staten
som samhällsförvaltare, som vi i dag tar för given.
Det finns mycket gott i denna utveckling och det är väl få som vill återvända till
det gamla statskyrkosystemet där man än mer än i dag arbetade med
administration och förvaltning. I dagens värld är det väl heller ingen som vill
leva i ett land med ett religiöst styre. Det är gott att staten är sekulär.
Från samhällsbärare till fritidsverksamhet
Med denna uppdelning mellan andligt och värdsligt skedde samtidigt en
teologisk förskjutning i synen på vilken kyrkans uppgift var. Det faktum att
kyrkan tidigare varit den samhällsbärande och idémässigt hophållande kraft som
berörde alla delar i folkets liv, från skola till äldrevård, och nu istället tilldelades
den del av människors liv som kallades frivilligsektorn, fick kyrkan att söka nya
vägar i förståelsen av vem hon var. Fritiden var en ny outforskad företeelse i
människors liv. Fritiden var inte bara tänkt som rekreation utan också till
moralisk, andlig och kulturell växt. Det var en ny spännande utmaning för
kyrkan. Det första steget i denna förändring var den massiva aktivitet- och
föreningskyrka som växte fram i landet. Från att ha varit den största
samhällsbärande organisationen transformerades hon till att bli den största
frivilligorganisationen. Det var mycket gott som kom ur detta; ett stort
engagemang som låg rätt i tiden. Kyrkan blev folkbildare och fyllde sina allt mer
växande byggnader med många goda aktiviteter. Folkkyrkan fylldes med nytt
3
innehåll. Troslivet var nu något som fyllde fritiden – den var en kulturell
företeelse – och just som kulturell fritidsföreteelse hade kyrkan sin legitimitet
som folkets kyrka.
Tre generationer
I slutet av åttiotalet hände något. Jag tror att det var så att den första och andra
generationens entusiaster i verksamhetskyrkans framväxande började tackla av,
dö och begravas. Den tredje generationen, till vilken jag som sjuttiotalist själv
räknar mig, bar med sig folkbildningstraditionen och föreningsmentaliteten, men
började samtidigt se att föreningskyrkan tappade sin legitimitet.
Föreningssverige började monteras ner – och kyrkans verksamhet med den.
Grunden som vi byggde kyrkans legitimitet på krackelerade.
Statens syn på sig själv började också ändras. Staten var inte längre den goda
moder som skulle mätta allas munnar. En ny samhällsordning började växa
fram. Staten ändrade ideologi. Det fanns inte längre en självklar föreställning
om vad staten var för något. Kollektivismen började ge vika för
individualismen.
Vid åttiotalet började de religiösa far- och mormödrarna dö bort för alla dem
som levde i städerna. Det innebar att det nu var tre generationer sedan som
kyrkan och statens koppling var självklar i tänkandet. Även om kyrkan inte på
länge haft det samhällsansvar som hon tidigare haft, fanns det ändå kvar i dessa
tre generationers tankestruktur att man var ett kristet land och själva förståelsen
av kyrkans roll och uppgift hade ändå sin grund i den gamla samhällsstrukturen.
Inom antropologin, har jag lärt mig, brukar man säga att en tradition kan
överleva utan sin egentliga kärna i tre generationer – sedan tappar den sin
bärkraft om den inte söker nytt innehåll i sin strävan.
Ändrad roll
Den kollektiva förståelsen av samhället började således krackelera och så även
grunden för aktivitetskyrkan. Från att ha varit en av landets största
ungdomsorganisationer under mitten av 80-talet krympte till exempel det som
nu heter Kyrkans Unga ned till en liten komfortabel skara av trogna medlemmar.
Småkyrkorörelsen tappade mark och stadsmänniskorna identifierade sig inte
4
längre med den lilla stadsdel där man bodde. Man blev globaliserad,
individualiserad och oorganiserad. Samma sak hände med
landsbygdsbefolkningen. Man levde inte längre på landsbyggden för att den var
grunden för ens inkomst, man bodde där för att man trivdes och hade möjlighet
att pendla. Landsbygdslivet och stadslivet växte samman och grunden för vår
medeltida landsomfattande organisation blev svårare och svårare att legitimera.
Tonåring
Nu är det fjorton år sedan Svenska kyrkan s.k. skiljdes från staten. Vi är i den
statliga lagtexten fortfarande definierad som folkkyrka, men vi vet alla att den
definitionen blir tommare och tommare för varje år som går. Vi är lite som
nyblivna tonåringar – vi söker vår nya identitet. Vad är då vår roll så här ett
antal år efter den slutgiltiga sekulariseringen och skiljandet från staten? Hur
identifierar vi vår uppgift som kyrka i detta samhälle, nu när vi inte har statlig
legitimitet, nu när vår plats på fritidsmarknaden minimaliserats? Vem är vi då?
Två uppgifter
Kyrkan har haft två huvudsakliga uppgifter i världen. Den ena är att fira
gudstjänst. Det är självklart. Och det gör vi, även om vi ibland bråkar om på
vilket sätt gudstjänsten skall firas. Den andra uppgiften är diakonin.
Även om vi intellektuellt mycket väl vet att diakoni och diakon inte är samma
sak har vi ofta väldigt svårt att i vardagslivet förstå skillnaden. När jag i mitten
av åttiotalet kom med i kyrkliga sammanhang så förstod jag diakoni som besök
bland äldre. Diakoni var helt enkelt att en diakon eller diakoniassistent satt ner
och talade med gamla människor. Mycket upplever jag har hänt i diakonernas
självförståelse sedan dess, men tyvärr finns också mycket av det äldre tänkandet
kvar i våra organisationer. Det är inget fel i att tala med äldre – men kyrkans
diakoni måste vara mycket, mycket mer än det!
Jag besökte för många år sedan vår vänförsamling i Tanzania. Församlingen
som vi besökte arbetade bland annat med att utbilda massajerna i demokratiskt
och kollektivt tänkande. Det var ganska grundläggande undervisning som
handlade om klokskapen i att hjälpas åt och dela på det man hade eftersom det i
långa loppet gav större trygghet för alla då svåra tider kom. Man arbetade också
5
med sjukvård och skola, barnhem, skolor för blinda och förståndshandikappade.
Överallt hade man planer på att bygga nya hus där olika samhällsbärande
verksamheter skulle äga rum. Man byggde inga församlingshem – bara kyrkor
och byggnader för social verksamhet. När vi var på besök i stiftstaden fick vi
titta på ett stort projekt som stiftet drev; man skulle bygga ett universitet. De
flesta institutionerna på det tilltänkta universitetet handlade om jordbruk,
ekonomi osv – bara en liten institution skulle vara teologisk.
I mitt svenskyrkliga tänkande reagerade jag och tänkte att sekulärt
universitetsbygge var väl inget som kyrkan skulle pyssla med – det var ju statens
uppgift. Och jag måste medge att det tog lite tid innan jag förstod att mitt
tänkande var så präglat av svenskt sekulariseringstänkande att jag automatiskt
ansåg att kyrkan inte hade med samhällets grundläggande uppgifter att göra. Jag
tänkte att kyrkan var en frivilligorganisation som skulle pyssla med det religiösa
och teologiska, vilket i sin tur varken hade med samhället eller med vårt
gemensamma samhällsansvar att göra. På något sätt hade man fått in i min skalle
att Sveriges största organisation, med ca 65 % av befolkningen, ändå inte hade
något med samhällets utveckling att göra – visst är det absurt!
Church of England
Anglikanska kyrkan är intressant att studera, dels eftersom vi är ganska lika i
mycket, men också i det att vi i sekulariseringsprocessen gått lite olika vägar.
Church of England är efter de engelska kommunerna den största aktören vad
gäller att driva skola i England. I vårt vänstift Oxfords stift äger och driver man
284 skolor med ca 55 000 barn. 25 % av alla grundskolor i England och 6 % av
de högre utbildningarna ägs av Church of England.
För en svensk låter det absurt. Ännu underligare är det att bara ca 40 % av
befolkningen räknar sig som Anglikaner, och vad jag förstått så är bara 20 %
regelbundet betalande medlemmar (2 % i London). Även om Church of England
medlemsmässigt är svagare än Svenska kyrkan har hon på alla områden ett
starkare samhällsengagemang och hon räknas som en seriös aktör då det gäller
att ta ansvar för det samhälle hon verkar i.
För jämförelsens skull kan jag nämna att i Värnamo, där jag tjänstgör, fanns det
på 80-talet en diskussion om församlingen kunde använda medlemsmedel till att
köpa en handikappvänlig buss för att hjälpa människor komma till kyrkan. Man
6
kunde av lagliga skäl inte detta utan var tvungen att se till att andra fonderade
medel kunde lösa inköpet. Att förflytta handikappade var inte kyrkans uppgift
utan det sekulära samhällets, statsmaktens, roll. Nu är det nya tider och vi
uppbär inte längre statlig skatt utan finansierar huvudsakligen vår verksamhet
genom medlemsavgifter. Tiderna har således förändrats, men har våra
tankebanor det?
Teologi och samhällsbygge
Vår teologi och kyrkosyn påverkas naturligtvis av det, i mitt tycke, absurda
förhållningssätt vi som Svenska kyrkan har till vårt samhälle. En kyrka som firar
gudstjänst men inte vill vara samhällsbärande och i profetisk anda driva goda
samhällsbärande verksamheter blir lätt haltande. Hon blir en fritidskyrka som
odlar tänkandet att kristen tro inget annat är än en personlig intellektuell
gudsrelation. Den kyrkan blir på ett sätt ointressant för nutidssvensken.
Nutidssvensken, som mot alla våra föreställningar längtar efter att få engagera
sig i sammanhang och gemenskaper som betyder något. Nyckelordet är just
”betyder”. Nutidssvensken, kristen eller inte, har inga problem med att fylla
tiden med saker att göra, men att göra saker som betyder något är svårare.
Låt mig provocera; så länge kristen tro bara lyfts fram som andligt och introvert
skådande på fritiden väcker hon inget gensvar. Det har hon egentligen aldrig
gjort. Det folk såg hos Jesus var ju att han gjorde skillnad; han upprättade
människor, situationer och han fördömde orättfärdigheten. När kyrkan sedan
växte så fascinerades man över de kristnas kärlek, inte bara det att de verkade
tycka om varandra utan att de gjorde gott, skapade ett samhälle och en kultur
runt sina sammanhang som gav människor värdigt liv. Att kyrkan växte de
första århundradena var just på grund av att Andens verk fick konkreta
konsekvenser genom samhälleliga insatser.
När kristendomen tog sitt grepp om Sverige var det på samma sätt. Det som
imponerade och gav styrka åt evangeliet var att det inte bara uttalades utan
också levdes ut. Evangeliet fick konsekvenser då det gestaltades genom
organiserad omsorg om sjuka, äldre, fattiga. Kyrkan tog ansvar och gav en
modell för hur man byggde ett gott samhälle. Naturligtvis finns det många
misslyckanden under kyrkans tvåtusenåriga arbete, men det förtar inte kraften i
det som faktiskt var gott och blev bestående, det som vi i dag i mycket kan
känna igen som det svenska samhället.
7
Snabba förändringar
Svenska kyrkans roll i samhället kommer, på grund av vår egen historiskt
inövade flathet och på grund av sekulariseringens fortgående mekanismer, att
ändras väsentligt de år som ligger framför oss. Jag tror dessutom att det går
ganska snabbt. Vårt ekonomiska system, som bygger på medlemsavgifter från
människor som inte är speciellt engagerade men trots det känner en tillhörighet,
kommer att mista sin kraft. Statistikerna tror att vi inom några år kommer att
stanna på ett 50 % medlemskap som riksgenomsnitt. Där vid 50 %, säger man,
finns en någorlunda stabil botten. Själv tror jag att vi kanske till och med skall
räkna lite lägre. Denna förändring kommer inte ske p.g.a. att vi gör ett dåligt
arbete eller för att folk tycker illa om kyrkan utan för att det helt enkelt är rimligt
i den tid som är. I ett sammanhang där jag nämnde detta fick jag till svar att man
inte skulle tänka så negativt eftersom det då kanske skulle kunna bli så! Det är
möjligt! Men att inte bereda sig och se det bästa i den eventuellt svåra situation
som troligtvis kommer är att vara ansvarslös, och det är knappast bättre.
Knivsta pastorat
Vi har nu ännu några feta år framför oss – på stiftsmötet i oktober 2013 gästades
vi av kyrkoherden Anders Johansson från Maria Alsike, Knivsta pastorat. Då
Knivsta pastorat ställdes inför en ekonomiskt svår situation insåg de att de
behövde ett nytt tänkande både ekonomiskt och pastoralt. De behövde en ny
ekonomisk plattform och de behövde ett nytt kontrakt med samhället som de
kunde verka utifrån. Men en gigantisk satsning på 128 miljoner kronor byggde
man förskola, låg- och mellanstadieskola, vandrarhem, gruppboende, lägenheter,
konferensanläggning, restaurang mm. Till allt detta fick man av naturliga skäl ta
lån – men nu, ett antal år efter investeringen, driver man inom projektet en
verksamhet som går runt (om man räknar bort amorteringarna) och överskottet
driver dessutom hela den tidigare församlingsverksamheten. Detta gör att man i
princip i längden inte ens är beroende av medlemsavgifterna.
Medlemsavgifterna blir kapital som inte bara upprätthåller verksamheten utan
utvecklar församlingens möjlighet till att nå fler och göra skillnad på den ort
man verkar. Men lika viktigt som att garantera församlingens ekonomi har varit
att man genom detta arbete fått en annan ingång i kontakten med kommunen och
8
förvaltningarna. Man är med och driver samhället och genom ägandet kan man
ange riktning.
Man insåg i Knivsta pastorat att det var nu man behövde satsa, nu när vi trots
allt ändå hade feta år och medlemsavgifter som täcker verksamhetskostnaderna.
I tänkandet låg att man redan nu räknade med en fast medlemsintäkt på ca 50 %,
och man drev snabbt ner verksamhetskostnaderna på denna nivå. Det överskott
som då skapades blev till de ekonomiska medel som man nu kunde använda för
att satsa för framtiden, inte för att sakta lägga ner verksamheten utan för att
garantera framtiden. Ett nytt sätt att tänka för oss – konstigt nog!
Att göra skillnad i världen
I Värnamo pastorat har vi under några år arbetat med konceptet till tro. Det år
som ligger framför oss har som tema ”att göra skillnad i världen”. Vad betyder
det? Naturligtvis innefattar det många olika saker, mycket som vi som kyrka
länge arbetat med; Internationellt arbete, diakontalt tänkande, själavård,
engagemang i samhällsdebatten - exemplen är många. Och visst gör vi stor
skillnad, större än vi ibland tror. Vi är som kyrka grund för mångas överlevnad,
både andligt, kroppsligt och socialt – vi skall inte tro något annat.
I min roll som kyrkoherde ser jag också att vi behöver ta långsiktigt ansvar för
vår förvaltning, vår ekonomi, vår hushållning. Trots alla fromma människor som
säger att Gud ger oss vad vi har behov av så behöver vi också agera som kloka
byggmästare. Gud har ju gett oss en hjärna. Jag tror att vi behöver öva oss att
hitta vägar då vi kan integrera vårt uppdrag; att bedriva diakoni och bygga
gudstjänstfirande församling, med ett hållbart ekonomiskt tänkande. På många
håll i vår kyrka prövar man olika sätt att driva verksamhet med en självbärande
ekonomi, men för det behövs alltid satsningar. I Västerås stift gjorde man en
föredömlig satsning med bidrag och utbildning för alla församlingar som ville
ge sig in i den sociala ekonomin. Kyrkomötet har ju gett klartecken till att driva
vinstdrivande ekonomiska verksamheter så länge det inte är
begravningsverksamhet (En underlig regel som bör omformuleras snarast).
I Värnamo församling har vi för ca ett år sedan startat ett experiment inom den
sociala ekonomin. Jag kallar det experiment eftersom vi behöver experimentera,
våga misslyckas. Vår satsning går i all enkelhet ut på att genom ett diakonalt
projekt ta ansvar för människor som kämpar sig upp ur arbetslöshet och
9
samhällelig åtsidosättning genom att skapa meningsfulla arbeten där var och en
kan arbeta 100 % av sin kapacitet. Samtidigt behövde vi se om vi kunde driva
denna verksamhet utan att det kostade oss något – inte för att vi inte hade pengar
utan för att se om vi klarade av att utan medlemsmedel bedriva evangelisk
verksamhet.
Vi har lagt upp ett tvåårsprojekt där vi, med fas-3:s anordnarstöd som
ekonomisk grund, anställt en extra diakon med kompetens inom
företagsverksamhet och kommunalt socialt arbete och med ett starkt personligt
engagemang. Vi har gjort en budget där målet är att vi efter två år skall gå plus
minus noll, inräknat hyra för lokalen, datorer, telefoni och övriga
personalkostnader. Det betyder att vi istället för att ha bekostat en tom lokal fått
lokalen kostnadsneutral samtidigt som vi fått en heltidsanställd under två år samt
beräknat få femton människor i arbete genom fas-3. Och inte minst försökt
konkretisera vår tros vision om ett värdigt samhälle som tar vara på allas
resurser.
Nu har det gått lite mer än ett år. I dagsläget har vi fått anställa ytterligare en
person som hjälp åt diakonen och vi har utvecklat verksamheten med en
secondhandbutik. I skrivande stund har vi sjutton personer i arbete.
Till detta kommer att vi fått väldigt bra kontakt med både arbetsförmedling och
kommun. Vårt engagemang väcker respekt från det sekulära samhället. Man
uppskattar att vi tar del av samhällsutvecklingen på ett konkret sätt – på de andra
samhällsaktörernas spelplan.
Ny roll
Jag tror att vi som kyrka behöver återvinna vår roll som samhällsaktör på ett
konkret sätt. Vi behöver återta ett tänkande som vi lämnat när vi ingått det
gemensamma kontraktet med samhället om sekulariseringens villkor. Vi har gott
om pengar än så länge. Det är därför vår skyldighet att förvalta dem väl för
evangeliets skull. Vi kommer inte ta den uppgiften på allvar om vi plöjer ner
dem i sekulariseringsprojektets stora satsningar på uttjänta församlingshem och
verksamhetshus i största allmänhet. Vi kan inte och skall inte återskapa den tid
då vi för en kort stund i historien var en verksamhetskyrka som tänkte att vår
uppgift var att på ett kristligt sätt hjälpa människor att göra något fint av sin
fritid. Vi har ett mer djupgående samhällsansvar som på sikt också är ett
10
förtroendeansvar. Varför skall man vara med i en kyrka som förvaltar oändliga
mängder med gamla byggnader för en verksamhet som för länge sedan mist sin
betydelse? Till och med hembygdsrörelserna inser att deras uppgift inte är att
förvara fler harvar från seklets början utan knyta an bygdens historia till levande
landsbygdsutveckling.
Att förvalta sitt pund
Sekulariseringsprocessen har gjort sitt, den har befriat oss från mycket - men det
är dags för oss att ta ansvar igen. Det är dags att hjälpa till att bygga ett gott
samhälle, att hjälpa vår förvirrade tid att hitta tillbaka till en grund som det går
att bygga på. ”Sök den stads bästa dit jag sänder er” - det gör vi genom att
förvalta det vi fått för allas bästa. Vi har ju genom vår tro en vision för ett gott
samhälle. Den visionen måste få konkreta konsekvenser så att den syns och
kommuniceras. Vi måste våga satsa oss ur sekulariseringskrisen, satsa oss ur den
parantes i historien då vi som kyrka blivit jämställda med fritidsverksamhet och
hobby. Vi är Kristi kyrka med ett uppdrag att gestalta Guds rike för allas
räddnings skull. Om vi inte använder våra medel väl kommer vår Herre en dag
att fråga var vi grävt ner vårt pund…
Pär-Magnus Möller
Kh i Värnamo pastorat
11

similar documents