En serie om Ormsökvinnor, del II:

Report
En serie om Ormsökvinnor, del II:
”Skolhus-Kate”, Zorn och mysteriet med Ormsötäcket
av Lena Weesar
”Ormsö? Nej, det kommer från Västkusten. Tant Augusta
vävde det för många herrans år sedan”, svarade min väninna. ”Men … jag känner väl igen ett Ormsötäcke!” Jag
kände mig stött. ”Jag är ju uppvuxen med sån’a!” De stod
på sig, jag stod på mig – och vi råkade nästan i luven på
varann.
Jag var på Antikmässan i Stockholm för några år sedan. I
en monter låg en hög med Ormsötäcken. Förvånad stannade jag till och frågade handlaren var han hade fått dem
ifrån. ”Från Dalarna”, sa han. ”Dalarna? Dom kommer ju
från Ormsö!”, sa jag. ”???”, sa han. ”Ja, jag har flera sån’a
hemma, vävda i Kärrslätt på Ormsö i Estland för sådär en
åttio, nittio år se’n av min mors mormor. Jag är uppvuxen
med sån’a täcken. Dom kommer från Ormsö!”
Jag stod på mig, han stod på sig. Vi började nästan gräla.
Ingen av oss gav sig.
Jag var hemma hos goda vänner för ett tag sedan. I arbetsrummet låg ett Ormsötäcke över en soffa. ”Har ni ett
Ormsötäcke?”, frågade jag förvånad. ”Hur i hela friden har
ni fått det?”
Rosengångstäcke på en hästdroska i Sintra, Portugal, 2012. Foto: Lena
Weesar.
I höstas var vi i Sintra, den pittoreska lilla staden inte långt
från Lissabon i Portugal. På en hästdroska låg - ett Ormsötäcke! Jag trodde inte mina ögon. När jag tittade närmare
visade det sig att det inte var ”riktigt”, kantningen var annorlunda men färgerna var liknande och mönstret var i stort
sett detsamma. Rosengång.
Men täckena från Dalarna och Västkusten var i det närmaste
exakta kopior av mina Ormsötäcken.
Detalj av Ormsötäcke, 2013. Tekniken är rosengång – mönstret kan
liknas vid små rosor. Variationsmöjligheterna är oändliga, vilket gör
tekniken uppskattad. foto: Monica Ahlström.
Hur hängde det här ihop egentligen?
Ett mysterium …?
Nej, ”Skolhus-Kate”, Katarina Hammerman, från Kärrslätt har svaret.
Och Anders Zorn. Just det. Zorn,
den mest kände av de kända svenska konstnärerna. Och Prins Eugen.
”Målarprinsen”. För ”Skolhus-Kate”
var bekant med paret Zorn, som var
goda vänner med Prins Eugen - och
Kate, hon hade haft Anders Zorn
Anders Zorn (självporträtt)
som teckningslärare!
forts.
”Skolhus-Kate”, Katarina Hammerman hos fotografen. Foto: SOVs arkiv
5
Kate – ”Kellett-pian” som ville se bergen
Mora folkhögskola
För Katarina ”Kate” Hammerman började det med en dröm
- en dröm att se bergen, bergen i Sverige.
Som barn hade hon en dag suttit och studerat jordgloben hennes far ”Skolhus-Johan”, lärare i Kärrslätt, använde
i undervisningen och frågat:
”Pappa, varför är här blått, här grönt och här brunt?”
Pappa Johan hade förklarat att det blå var vatten, som
visade var sjöarna fanns, att det gröna var land, där åkrar,
ängar och skogar fanns och där det var brunt fanns det
berg. Han hade visat att Estland var grönt, där var det inga
berg. Men i Sverige, varifrån estlandssvenskarnas förfäder
kommit, fanns det berg.
”Får jag resa till Sverige och se bergen när jag blir stor?”,
undrade Kate.
”Ja, om Gud vill, får du se Sverige”, hade pappa Johan svarat.
Och så blev det. Kate kom att resa till Sverige och till bergen.
Men först fick hon se bergen i Finland. I augusti 1906
reste hon tillsammans med sin äldre bror Johannes till
Helsingfors där brodern Samuel arbetade som maskinist
på Kruuses fabrik. Kate var 11 år och skulle sköta brödernas
hushåll. Det gjorde hon med glans och trivdes i storstan, men
när fabriken gick i konkurs året efter och mor Gertrud
i Kärrslätt kallade hem henne, blev det till att resa tillbaka
till Ormsö. Och det kom att dröja många år innan Kate
kom till Sverige. Krig kom emellan och det var inte förrän
efter första världskrigets slut när båtförbindelserna återupptagits över Östersjön som hennes dröm att resa till bergen
i Sverige kunde förverkligas.
Mor Gertrud ville inte höra talas om någon resa till Sverige,
far Johan såg det mer filosofiskt – ”Är det Guds vilja, så …
”. Och tack vare omständigheter, och genom folkskollärare
Joel Nymans försorg, fick Kate ett brev från rektorn vid
Mora folkhögskola där hon hälsades hjärtligt välkommen
till skolan som den första frieleven från Ormsö. En vacker
höstdag i september 1919 startade hon sin resa från Revals
/ Tallinns hamn som en av tre passagerare på galeasen Val
mot Sverige. Missionären Österblom, som under sommaren varit på Ormsö för att hälsa på, var den andre av de
tre passagerarna.
Och det är här Anders Zorn kommer in i bilden.
Han hade tillsammans med sina konstnärskollegor Albert
Engström och Axeli Gallen Kallela gjort en seglats till Estland 1905. Zorn hade blivit djupt imponerad och tagen
av de estlandssvenska bygderna och senare instiftat, vad man
idag skulle säga, ett stipendium som gjorde det möjligt för
estlandssvenska ungdomar att gå som frielever på Mora
folkhögskola. Och det var alltså ett sådant ”stipendium”
Kate fått.
Zorn och hans fru Emma var djupt engagerade i skolan
och bidrog generöst både med medel till skolans ekonomi
och med undervisning. Paret Zorns stora intresse för
allmogekultur som en motkraft till den accelererande industrialismen, bidrog också till att konsthantverk, särskild
trä- och textilslöjd, fick stort utrymme i undervisningen.
Anders Zorn undervisade själv i frihandsteckning, ett av
Kates favoritämnen. Hon blev också en kär gäst i paret
Zorns hem, Zorngården.
Familjen Hammerman 1895 – Katarina sitter i mor Gertruds knä. Fr.v. Samuel, far Johan (”Skolhus-Johan”), Lars, Ida-Maria, mor Gertrud, Katarina, Anna Antonie, Johannes samt Alfred. foto: SOVs Arkiv
6
”Katarina, du ska resa tillbaka till Estland
och lära ut det du fått lära dig i Sverige!”
Så hade Kate frågat om flickorna ville lära sig lite konstslöjd. De hade dröjt med svaret – ”Ja-a-a, men vad kostar
det?” ”Det kostar ingenting!”, svarade Kate, för hon visste
att ormsö-piar och pengar inte hade mycket med varandra
att göra. Jublande glada började flickorna förbereda slöjdkursen – man lånade ihop vävstolar, familjen Svärd
på gården Stor-Jonasa ställde sin ”stora kammare” till förfogande för kursen, man enades om att turas om att laga
middag under kursdagarna (då kunde man ju lära sig lite
matlagning och bordsdukning också!), man förberedde
garner och färgade.
En otrolig flit rådde bland de elva flickorna som deltog i
kursen – under tre veckor lärde de sig väva elva konstvävar
med fjorton variationer och hålsöms- och broderitekniker.
Kursen avslutades med en utställning där folkskollärare
Joel Nyman och hans familj var hedersgäster.
Och efter ett par år vävdes det, och fanns, Mora rosengångstäcken i alla hem på Ormsö – ”Ormsötäcken”!
1920 fyllde Anders Zorn 60 år, stora festligheter skulle gå
av stapeln vilka också folkhögskoleeleverna deltog i. Från
Stockholm kom ett extra tåg med de kungliga gästerna,
prinsar och grevar. Zorns gode vän prins Eugen, ”Målarprinsen”, var förstås med och mycket intresserad av Estland
och händelseutvecklingen här som han var, började han
prata med Kate, varmt och innerligt. De talade länge och
väl. Han förhörde sig om hur man haft det i Estland under
kriget, om det varit mycket svårt och vad Kate tyckte om
Sverige, om hon trivdes?
Kate hade svarat att hon trivdes så bra, att hon fruktade för
att hon inte ville återvända till Estland. På det hade prinsen
svarat att hon visst skulle resa tillbaka hem – för där skulle
hon lära ut det, som hon fått lära sig i Sverige!
Vilket hon också sedan gjorde.
Avslutning med middag. Sjöjdkursen i ”Stora Kammaren” på Stor-Jonasa, Kärrslätt, 1921 – ”Skolhus-Kate” sitter i mitten, vid bordets kortända.
Foto: SOVs Arkiv
Slöjdkurs på Stor-Jonasa, Kärrslätt, våren 1921
Efter Mora folkhögskola arbetade Kate i syateljé på Östermalm i Stockholm samtidigt som hon läste språk och
matematik vid Borgarskolans aftonskola innan hon återvände till Kärrslätt och Ormsö julen 1920.
Väl hemma igen fick hon berätta allt om Sverige för
flickorna i byn. När hon visade vad hon slöjdat i Mora blev
alla överväldigade av beundran. Här var rosengång (”Mora
rosengång”), daldräll, munkabälte, handdukar i gåsögon,
i droppdräll, gardiner i hålkrus, klänningstyger. Kate
visade klänningar, arbetsrockar och underkläder hon sytt,
lampskärmar, broderier i hålsömnad, langett, spets och
frivoliteter.
Lösningen av mysteriet med Ormsötäcket
Så var mysteriet med Ormsötäcket löst. Vi hade alla rätt –
antikhandlaren, min väninna och jag. ”Ormsötäcket” har
alltså sitt ursprung i Mora rosengångstäcke vars vävteknik
spridits inte bara inom Sverige utan också till Ormsö tack
vare Katarina Hammerman, Anders Zorn och prins Eugen.
7
Hur rosengångstäcken hittat sin väg till andra delar av
världen, som till Portugal, är en annan historia.
Men det märkvärdiga är ändå vad en liten flickas dröm att
få se bergen, kan leda till.
Berättelsen om den fantastiskt företagsamma ”SkolhusKate” är inte slut. Nu var hon 27 år och hon funderade på
vad hon skulle fortsätta med i livet.
I Hosby på Ormsö fanns en liten privatskola. En förfrågan
kom om inte Kate kunde komma som lärarinna, någon lön
var det direkt inte, men man lovade att stå till tjänst med
allt man kunde bara hon kom. Den närmaste skolan låg i
Norrby, en besvärlig väg för skolbarnen, särskilt vintertid
då de fick gå genom stora snödrivor som de inte mäktade
kliva över.
Ormsötäcke på vävstol i Kersleti Ateljee, det fd Bönhuset i Kärslätt, 2013. Foto: Monica Ahlström
Kate tog sig an uppgiften och trivdes med den, trots vedermödor.
Så kom en förfrågan från Betania, missionshemmet med
barnhem i Rälby, om Kate ville ta över tjänsten som husmor här. Efter en viss tvekan accepterade hon. Under sommarmånaderna reste hon till Sverige, gick sommarkurs på
Nääs Slöjdseminarium utanför Göteborg, hon hälsade på
vänner i Narva.
Men hon närde ytterligare en dröm förutom att resa, en
dröm om en villa, ett sommarhem i Kärrslätt för sig själv
och sina svenska vänner som hon höll tät kontakt med
brevledes. En plats där hon också kunde tillbringa sin
ålderdom i lugn och ro. Och i slutet av 1930-talet började
hon låta bygga sin dröm vid stranden utanför Kärrslätt,
vid Doktorsa, i ”Saltdike”.
Men oroliga tider nalkades.
Kate till Vichterpal / Vippal – Kärrslätt – Hosby
– Rälby Betania
Ett brev kom från Hans Pöhl, riksdagsman som representerande den estlandssvenska minoriteten, adresserat till
Kate med en vädjan om att hon skulle ta plats på svenska
skolan i Vichterpal / Vippal på fastlandet där svenskheten
höll på att dö ut. En krävande uppgift som Kate åtog sig
med goda resultat. Här undervisade hon fram till 1928 då
hon återvände till Ormsö och Kärrslätts skola. Innan dess
hade hon också hunnit med att ta lärarexamen i Hapsal.
Men 1930 drogs åttahundra lärarplatser in i Estland, däribland hennes tjänst i Kärrslätt. Kate kände sig ensam och
överflödig, hennes far hade gått bort, hennes yngste bror
hade tagit över gården. Hon stod återigen inför ett nytt
kapitel i sitt liv.
8
Åter till Sverige
Som en röd tråd i hennes memoarer går en positiv livssyn,
öppenhet och nyfikenhet på världen, en vilja till kunskap,
att lära och att lära ut. Och en tillit, förtröstan i att allt blir
till det bästa. En livshållning som hon själv beskriver vara
grundad i den varma religiositet hon fått med sig från sitt
barndomshem i Kärrslätt i början av förra seklet.
Kanske något att fundera över lite idag, på 2000-talet, mer
än hundra år senare?
Kates sparkapital behövde förstärkas, husbygget kostade och
hon funderade på ytterligare en Sverigeresa.
I oktober 1939 tog hon tjänst som folkhögskollärare i
Sigtuna på Stiftelsen, till våren skulle hon komma hem till
Kärrslätt igen, det hade hon lovat sin mor. Våren kom, men
alla avrådde henne från att resa tillbaka. Estlandsbåtarna
gick nu under ”hammaren och skäran”.
”Reser du tillbaka till Estland kanske du inte kommer längre
än till Tallinn, och där försvinner du in i det stora riket och
får aldrig komma hem igen. Då har du gjort din mor större
sorg än om du stannar här.”
Kate stannade. Året var 1940. I oktober samma år kom över
hundra Rågösvenskar – flyktingströmmen från Estland till
Sverige hade börjat. Kate återsåg aldrig sin mor igen.
I Sigtuna engagerade hon sig genom major Carl Mothander
i insamlingsarbete för estlandssvenskarna och i flyktingkommittén. Hon blev kvar som lärare här till 1945. Sedan
fortsatte hon sin lärarbana vid olika skolor i Gästrikland,
Not 1:
Katarina Hammerman (1894-1974) dog på Norrtälje lasarett drygt 80
år gammal. Hon var född på Johansa, lärarbostaden i Kärrslätt, yngst
av sju syskon och dotter till ”Skolhus-Johan”, Johan Hammerman och
hans maka Gertrud, född Beckman, Rumpo Andorsa.
Johan Hammerman, bördig från gården Siffers (Sjors) i Kärrslätt, var
Kärrslätts första estlandssvenska lärare, utbildad i den första årskullen
av folkskollärare på missionsläraren Thoréns lärarseminarium, Nuckö.
Han ledde även det första skolhusbygget i byn.
Sonen Alfred Hammerman, äldst i syskonskaran och utbildad bl a
i Hapsal, tog över lärartjänsten i Kärrslätt skola efter fadern Johan när
denne pensionerade sig. Alfred gifte sig med Gertrud Hammerman,
Norrsmeds i Kärrslätt, och tog över gården då det inte fanns några
söner här som kunde överta denna.
Alfreds äldste son, Anders Hammerman, Norrsmeds, gifte sig med
Katarina Österberg, Smenes, Kärrslätt. De fick tre barn – Astrid, Dagny
och Tage.
Anders Hammerman blev mobiliserad i Röda Armén 1941 och
återkom aldrig.
Not 2:
Katarina Hammermans memoarer ”En Ormsöflickas minnen” (1967)
och ”Färden går vidare” (1970), tryckta på Almqvist & Wiksells Boktryckeri, finns i SOVs bibliotek på Roslagsgatan i Stockholm.
Katarina Hammerman har också bidragit med artiklar och dikter om
livet på Ormsö i Kustbon. SOVs Arkiv
”Skolhus-Kate” med sina elever, Hosby skola, 1932. Foto: SOVs Arkiv
Hälsingland och Uppland. Efter pensioneringen bosatte
hon sig på Björkö i Roslagen som blivit något av en ny
hembygd för många estlandssvenskar. Det var också här
hon skrev sina memoarer och dikter på Ormsömål, många
av dem publicerade i Kustbon.
”Skolhus-Kate”, Katarina Hammerman, var en av de
driftiga, engagerade och initiativrika kvinnor som livet
igenom sökt sin egen väg och gjort gott. En kvinna som
verkar ha levt sitt liv fullt ut, ett rikt och spännande liv,
trots knappa omständigheter, umbäranden och oroliga
tider. Vad drev henne, kan man undra?
Tidigare artiklar om Ormsökvinnor:
Ormsöbladet nr 1/ 2013: Katarina ”Kate” Lindqvist, Kärrslätt – Kate
Lindqvists Pensionat i Hullo
9

similar documents